Torsdagen har gått åt till att lära mig mer rent faktamässigt kring olika problemställningar om hur funktionshindersrörelsen fungerar här på Sri Lanka.
Jag träffade bland annat en man med sex barn som alla har funktionsnedsättningar. Det är för mig oklart om barnen är adopterade eller inte, men jag anser det inte spelar någon roll. Han talade om sina barn med en sådan värme och kärlek.
Vi besökte även ett buddistisk tempel som har jobbar med utbildning för barn med funktionsnedsättning. Jag hade tyvärr lite kommunikationssvårigheter med guiden där. Men hur jag blev bemött berättar mycket. Jag blev iakttagen av personalen men så fort de såg att jag inte behövde hjälp i templet så backade de och behandlade mig som alla andra. Vid en högre kant så blev jag frågad med en blick och en nick om jag behövde hjälp. När jag log och skakade på huvudet så fick jag en nick tillbaka och sedan var det inget mer med det.
Bemötandet säger så mycket om hur du blir sedd som människa. Det har varierat mycket. De allra flesta har bemött mig med en stor hjälpsamhet och vänlighet men har inte kunnat acceptera att jag sagt nej till hjälp. Andra har bemött mig precis som de flesta andra turister de möter. Kvinnor är mer avvaktande än män. Men kvinnorna är väldigt hjälpsamma om jag ber om hjälp.
Jag har försökt att synas ute så mycket som möjligt och inte bara hänga på hotellet. Anledningen är att jag tror på att visa på att allt går. Att kanske ser en person på gatan eller någon annan stans mig och tänker på sitt barn, släkting eller bekant som har en funktionsnedsättning och tänker att kan den där kvinnan så kan även personen i min närhet leva ett aktivt liv. Kanske ser en ingenjör min stol och får funderingar att skapa en bättre lokal variant. Kanske utmanar jag folks fördomar genom att synas. Jag hoppas det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar