Strax dags för avfärd

Idag är det dags att säga adjö. Vi åt en avskedsmiddag igår kväll med några av dem vi umgåtts med mest under veckan och sammanfattade allt bra (det mesta) och det som behöver mer arbete (färre saker än det är lätt att tro).

Jag själv tar med mig mycket. Inte minst respekten för varandra i vardagen. Hur långt det går att komma med enbart vänlighet, ett leende, envishet och förmågan att fokusera på vad som verkligen är viktigt.

Idag så unnar vi oss att vara turister i några timmar. Kikar i lite affärer. Dricker te på Dilmah på The dutch hospital. Innan det är dags för den långa flygresan hem. Sverige känns just nu lite avlägset. Det kommer nog att bli en reality check big time när jag kommer hem. Till snö och snålblåst. (noooo!) Jobb och politiska uppdrag (hej budgetprocessen). 😁

Tack alla ni som följt denna miniblogg som nu är så gott som slut. Det har glatt mig mycket att just du har velat följa vår resa.

Näst sista dagen

På Sri Lanka. Idag knyter vi ihop trådarna med våra samarbetspartners här. Gårdagen var den mest utmattande hittills. Inte bara för mig utan även för mina tappra assistenter. Vi steg upp i gryningen igår, åkte sedan till Ampala (se tidigare inlägg) vidare in i bergen, rätt över Sri Lanka på bredden, till Kandy och därefter till Colombo. Vi var framme strax efter midnatt med korta pauser under dagen. Det var varmt, det var oändliga bilköer, slingriga bergsvägar i många mil, våra magar har gett oss tydliga signaler om att maten här kräver sina uppoffringar (även om maten är jättegod). Är det här en klagan? Nej verkligen inte. Men en förklaring till att energinivån idag inte är som för en vecka sedan.

Vi ska snart möta upp samarbetspartners här i stan. Gå igenom lite administration av olika de slag. Säga tack och hejdå.

I morgon är det dags för den långa resan hem. Det är med en stor nypa vemod. En del av mitt hjärta kommer nog att få bo kvar här på stranden i Colombo. Nedgrävd i sanden. Vaggad av havsvågorna. Vaktade av vildhundarna som springer fritt medans trafiken från  tågen och tusentals bilar och tuk tuks sjunger mitt hjärta sånger om resor hit och om historier från förr. Kanske får jag en dag turen att återvända till denna komplicerade ö. En dag..

We are being watched

Nu är

FN konventionen för personer med funktionsnedsättning överlämnad till socialministern. Ministern accepterade den och önskade sig dessutom fler kopior.

Fantastiskt bra jobbat av kollegorna här i funktionshindersrörelsen på Sri Lanka.

När vi tog i så att byxorna sprack

Av förklarliga skäl så är det stort pådrag när en president talar. Vakter överallt. Flera säkerhetskontroller. Men humöret var på topp trots att vi påbörjade vår resa tidigt. Vi hann in på området innan presidenten påbörjade sitt tal.

Hans tal var generellt men bra och handlade mycket om bättre sjukvård och kvinnofrid i hemmen.

Tyvärr så fick inte vi chansen att lämna över FN konventionen för personer med funktionsnedsättning till honom då han hade kortat ned sitt deltagande kraftigt. Därför bestämdes det att vi skulle lämna över dokumentet till socialministern istället men betydligt senare än vad som först var planerat. Därför fick vi blixtsnabbt planera om. Halva gruppen bestående av medlemmar från delegationen från Sri Lanka stannar kvar för att överlämna konventionen till socialministern och vi som har ett tight schema åker vidare mot nästa möte. Så tyvärr fick jag inte vara med om det.

Om byxorna då? Jo när min assistent Fredrik skulle lyfta mig ur bussen så hade han finbyxor på. Det är ju dresscode så klart när vi träffar en president. Finbyxor är inte gjorda för att bära medelålders kvinnor i. Så de sprack i hela grenen. Som tur är så är Fredrik en lugn person så han suckade och vi skrattade och han bytte om igen. Snabbt som en vessla.

May i present to you the president of Sri Lanka

På plats för att möta Sri Lankas president

I morgon den 8e mars är en

Särskild dag. Inte enbart internationella kvinnodagen. Utan D-day för oss. Då ska vi försöka lämna över FN konventionen för personer med funktionsnedsättning till Sri Lankas president på en konferens i Ampala.

Uthul Shantha

Saker tillverkade av Uthul Shantha

Besök hos medlemmar i rörelsen

Idag har vi som sagt varit på en heldags rundtur i bergen för att möta flera personer som är engagerade i rörelsen här. Av de vi träffat då väljer jag att skriva om två personer.

Först träffade vi Upul Shantha och hans familj. De bor en bit bort från en mindre bergsby. Innan han skadade sig och blev förlamad och rullstolsanvändare så var han som så många andra i regionen en bonde. Efter olyckan så var han tvungen att ändra om livet helt. Men Upul har en talang. Han är en duktig hantverkare. Han fick lite hjälp i ett projekt med att starta upp sin verksamhet. Idag några år senare är han en välkänd hantverkare och konstnär som skapar allt möjligt av små bitar av kokosnötskal som han sedan polerar upp. Han gör smycken, husgeråd och möbler. Ett bord som han hade skapat och som stod i hans lilla affär var skapad av bitar från 3000 kokosnötter! Han försörjer sig idag sin familj på sitt arbete. En liten bit jordbruksmark har familjen också kvar med frukt och annat till hushållet.

Möte två var med en kvinna som heter Swarna Malkanthi. Hon har växt upp under mycket svåra förhållanden. Där hon var oönskad av sina föräldrar eller i byn pga sin funktionsnedsättning, inte kunde gå i skolan pga otillgänglighet, fattigdom och allmänt svåra förhållanden. Byn hon bor i ligger 3 timmars bilväg till närmsta stad. När hon var tonåring så fick hon chansen till arbetsträning. Trots att ingen trodde att det skulle gå. Hon visade dem allihop att ingenting är onödigt. Idag jobbar hon och hjälper till att försörja sin familj. Hon är en stark röst för kvinnor med funktionsnedsättningars rättigheter på Sri Lanka.

Vägen där bussar kör men vi inte kom fram på

Familjen som gav oss kokosnötterna

Den rosa kokosnöten jag fick

Vägen där vi inte kom fram

Road trip

Idag har vi rest runt i landets fattigaste region och träffar människor som på olika sätt deltar i kampen för rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Det har varit långt ifrån närmsta större stad ute på slingriga bergsvägar och vägar som vi i Sverige i bästa fall skulle klassificera som cykelvägar. Det var imponerande att se att lokaltrafikens bussar gick även här. Det krävs bra erfarenhet och kunskap för att hantera en stor buss på dessa småvägar. Det fick vi bevis på. Plötsligt cirka 1 km ifrån dit vi skulle så var det ett stort hål i vägen som vi inte kunde ta oss över med vår minibuss. Det var så pass otillgängligt att inte ens en rullstol med hjälp kunde ta oss fram. Så jag och mina assistenter stannade kvar vid bussen tillsammans med chauffören och en lokal medlem. De övriga i sällskapet fick glatt promenera fram till huset dit vi skulle.

Vi väntade utanför bussen så länge. Hela sällskapet som inte traskat bort till huset. Det dröjde inte länge förrän att vi såg ett nyfiket barn kika fram. Han kikade fram några gånger och sprang sedan hem och berättade att det fanns okända människor på vägen.

Det dröjde inte länge innan hela familjen kom ut. Make, hustru och två barn. Jättenyfikna så klart vilka vi var och vad vi gjorde där. Vi förklarade så gott vi kunde med händer och engelska. Vi blev genast inbjudna till deras hem. Men då vi inte hade en aning om hur tillgängligt det skulle vara men däremot gjorde en kvalificerad gissning att den inte var bra så tackade vi vänligt men bestämt nej.

De såg bekymrade ut men gick tillbaka till hemmet. Efter en liten stund kom de tillbaka hela familjen med öppnade färska rosa kokosnötter. En till var och en av oss. Varje nöt var stor och vi kunde verkligen dricka oss otörstiga. Sedan öppnade "grannarna" nötterna och gav oss att äta. De stannade med oss, troligen för att se att vi var ok, tills dess att sällskapet som gått bort till lokalmedlemmens hus kommit tillbaka. Ingen främlingsfientlighet där inte! Dessutom var det tydligt att detta var människor med väldigt lite pengar, som troligtvis levde på det de själva odlade. De gav mig tillåtelse lägga ut en bild på dem. Det kommer i nästa  inlägg då jag fortfarande har problem med bloggprogrammet och min mobil.

Kvinnokonferensen i Monaragala

Idag så var det få dags för konferensen för kvinnor med funktionsnedsättningars rättigheter i Monaragala.

Det började redan på morgonen med en marsch för kvinnor med funktionsnedsättningars rättigheter. Eftersom regnet hängde i luften var vi inte säkra på hur många som faktiskt skulle komma. Kanske, 200. Många har också väldigt svårt att resa. Färdtjänst finns inte här och kollektivtrafiken är inte tillgänglig. Många kvinnor får inte heller resa ensamma utan sällskap eller så kan de inte lämna hemmet av andra skäl. När vi fick se att det var cirka 400 personer som rest dit för att delta. Då kände i alla fall jag en glädjetår i ögonvrån. Se bilder i tidigare inlägg.

Konferensen i Monaragala tog upp många olika ämnen. Allt ifrån jobb, våld, utbildning, idrott och påverkansarbete. Lokala mycket högt uppsatta personer deltog med egna tal, löften och kommentarer. Förhoppningsvis så håller de allt det lovat. De lokala organisationerna kommer att hålla koll.

Jag höll ett tal som översattes från engelska till singali.

Det löd så här.

Ladies and gentlemen, first of all I would like to  thank you for your invitation as your glest and I would like to give a special thank you to Wopd for your kindness and giving me the privilege of letting me speak here today.

A woman with special needs is actually not a woman with special needs at all. She is a person with perfectly ordinary needs, which needs to be met and granted for with special efforts.

When i speak for you today, i do it with the voice of many women in Sweden with special needs. Their voices are today mine.

A voice that even in my country, far away up in the north, has been ridiculed, silenced, not seen as wise or sometimes, not even listened to. I believe that many of you here share the experience of being a woman and speaking out loud and clear and not being even noticed. But a man can say the same words and the whole world opens in front of him.

I talk to you today with the ears of many women. Their ears are today mine. Ears that for some reson do not get the same amount of information as if the ears belonged to a man.

My brain today is many womens brains in Sweden today. Whispering to me information and tell me about all those ideas, visions and knowledge that never come to be. Because if the brain belongs to a woman it is more often likely that she has a lower education, A work less paid, smaller life expectations and her feelings are not taken seriously only because she is not a man.

I am the voice of all the women in Sweden with special needs who feel that their bodies are pittied and jugded by others and rated as not being good enough. As if a body is all that a woman is.

I am the cry of all the women who experience that they are not seen as a complete woman nor man. More like a sexless body. But still as something for use of others as they please in various situations in life. And in the same time it is not certain that a woman with special needs is seen as a good and trustworthy mother of her children, sometimes not even seen as a respektable person at all.

In Sweden a woman with special needs is more likely to get a lower education and a lower salary for the same work made by a man. She has a harder time to get suitable personal aid, technical adaptation of her home and she gets fewer hours of personal assistance then a man. Except when it comes to and to do kitchen work. As if preparing food is the most important task in every womans life.

After telling you all these depressing words does that mean that everything with being a woman in Sweden with special needs is bad? Of course not!

It is from women like myself I have got the useful advice of how to make everyday life more managable. From the small things like tieing my shoes to the big things like how to manage as a single mother.

Those I call my Sisters of strength, who like lionessess have fought for the rights for my self and so many others.

Those are my Sisters with memory, voice and wisdome of elephants. They have reminded me when I have forgotten of what truly is important in life.

The importance of education, networking, helping each other and accept differencies as something natural and beautiful. And this is how we got things to start to change in Sweden.

So, this is my advice for you. Get together. Help each other. See each other. Educate each other. And then you can be the one voice of women with special needs in Sri Lanka. Telling those who now must listen to your voices. That a woman with special needs actually is not a person with special needs at all. She is a person with perfectly ordinary needs which needs to be met and granted with special efforts.

Thank you

Innan marschen

Början av marschen

Marschen för kvinnor med funktionsnedsättningars rättigheter

Denna femte morgon

Vaknar jag av påfåglars rop från skogen utanför som besvaras av ett myller av andra fåglars och djurs rop. Det är ännu ganska svalt för att vara Sri Lanka. Kring 27 grader. I horisonten syns bergens lummiga stigning och djungelns träd. Det är snart dags för frukost innan vi ska delta i en march för kvinnor med funktionsnedsättningars rättigheter en bit härifrån.

Morgonvy från hotellets terrass

Den tända oljelampan

Jag och ombudsman Fredrik Canerstam på mötet

Salen var full av främst kvinnor

Föreningens banner

Fjärde dagen började

Med att vi blev inbjudna till att delta i en utbildning/seminarium kring kvinnors rättigheter på Sri Lanka. Mötet hölls av
Disability Organisation Joint Front i Colombo.

Det for en rysning av välbefinnande genom mig när jag kom in i rummet och såg rad efter rad med kvinnor i alla åldrar och med olika funktionsnedsättningar sitta i rummet. Alla hade samlats där för att få veta mer.

Visste du, det gjorde nämligen inte jag, att det var kvinnor med funktionsnedsättningar som var först på Sri Lanka att arbeta med frågor kring kvinnors rättigheter? Övriga kvinnor kom sedan efter med rörelsen kvinnor med funktionsnedsättningar som förebild.

Innan mötet började så tystnade salen och en stor oljelampa skulle tändas. Ljuset från lampan markerade starten på mötet och att få vara en av de få som valts ut att tända den är en ära. Det var med stolthet jag tände ett ljus.

Föreläsningen imponerande på mig mycket och handlade om feminismens historia och hur det är möjligt att knyta den till Sri Lanka idag och kvinnors situation och inte minst kunna se hur det är bäst att jobba framåt.

Eftersom vi ska iväg till den konferens som börjar i morgon då även jag ska tala så var vi tvungna att resa vid lunch. Resan över bergen tar minst sex timmar och allt börjar tidigt i morgon i denna nya provins.

Då blogger krånglar för mig så kommer jag att lägga ut bilder från mötet i separata inlägg.

Elefant vid vägen.

På väg till konferensen för kvinnors rättigheter

Sportrullstol från fabriken

Myrights kontor

Bild från slfrds fabrik

Personer från slfrds styrelse och dhrs ombudsman Fredrik Canerstam i fabriken.

Tredje dagen i Colombo

Dagen har varit varm. Den varmaste hittills. Vilket innebär 35 grader plus i skuggan. Ett lätt dis ligger över Colombo och hettan dallrar över taken. Hela dagen har gått åt till möten. Först med Myright på deras kontor några km bort i en annan del av staden.

Det var bra att se stadens förvandling från höghus till mer låga hus tätt tätt intill varandra. Skolorna i Colombo hade en tävling i idrott mellan varandra och här och var såg vi skaror av prydliga elever i sina vita skoluniformer där slipsen avslöjar vilken skola du går på. De olika skolornas flaggor vajade stolt i luften. Det var lätt att tro att ju större flagga desto stoltare skola.

Ju närmare myrights kontor vi kom desto fler motorcyklar och vepor fanns det. I innerstaden är biltrafiken tät och tuk tuk trafiken ännu tätare.

Väl på Myright så fick vi en genomgång kring vad som händer med alla de projekt som myright har på Sri Lanka. (läs mer på www.myright.se) Vi gick igenom resten av tiden här och de olika mötena vi ska på. Åt lunch och åkte sedan vidare till slfrd.

Slfrd är en nationell organisation på Sri Lanka som dels arbetar för rättigheter för personer med funktionsnedsättning på ett nationellt plan. De har också en egen fabrik där de gör hjälpmedel av olika slag. Rullstolar, cyklar och gånghjälpmedel till bland annat barn. De har även en idrottsförening med flera olika idrotter. Självklart så har de även tagit fram en idrottsrullstol.

Förhållandena är med svenska mått väldigt spartanska. Det känns gammalmodigt med våra ögon. Men flera av personerna som arbetade där var noga att påpeka att vi kan inte bygga stolar och hjälpmedel för EU förhållanden utan vi gör saker som håller över tid för Sri Lankas miljö. En mycket god synpunkt tycker jag.

Jag tog bilder på några av hjälpmedlen men de blev inte så bra pga ljusförhållandena. Men bild kommer i nästa inlägg.

Andra dagen i Colombo

Torsdagen har gått åt till att lära mig mer rent faktamässigt kring olika problemställningar om hur funktionshindersrörelsen fungerar här på Sri Lanka.

Jag träffade bland annat en man med sex barn som alla har funktionsnedsättningar. Det är för mig oklart om barnen är adopterade eller inte, men jag anser det inte spelar någon roll. Han talade om sina barn med en sådan värme och kärlek.

Vi besökte även ett buddistisk tempel som har jobbar med utbildning för barn med funktionsnedsättning. Jag hade tyvärr lite kommunikationssvårigheter med guiden där. Men hur jag blev bemött berättar mycket. Jag blev iakttagen av personalen men så fort de såg att jag inte behövde hjälp i templet så backade de och behandlade mig som alla andra. Vid en högre kant så blev jag frågad med en blick och en nick om jag behövde hjälp. När jag log och skakade på huvudet så fick jag en nick tillbaka och sedan var det inget mer med det.

Bemötandet säger så mycket om hur du blir sedd som människa. Det har varierat mycket. De allra flesta har bemött mig med en stor hjälpsamhet och vänlighet men har inte kunnat acceptera att jag sagt nej till hjälp. Andra har bemött mig precis som de flesta andra turister de möter. Kvinnor är mer avvaktande än män. Men kvinnorna är väldigt hjälpsamma om jag ber om hjälp.

Jag har försökt att synas ute så mycket som möjligt och inte bara hänga på hotellet. Anledningen är att jag tror på att visa på att allt går. Att kanske ser en person på gatan eller någon annan stans mig och tänker på sitt barn, släkting eller bekant som har en funktionsnedsättning och tänker att kan den där kvinnan så kan även personen i min närhet leva ett aktivt liv. Kanske ser en ingenjör min stol och får funderingar att skapa en bättre lokal variant. Kanske utmanar jag folks fördomar genom att synas. Jag hoppas det.

Första morgonen i Colombo

Det märks att Colombo är en huvudstad full med energi. En kombination av jetlag och stadens ljud gjorde att jag vaknade till vid halvfem tiden. Trafiken hade börjat komma igång och bilförarna hade börjat att kommunicera med varandra med hjälp av tutor och rop. En enkel melodislinga letade sig också in i larmet någonstans längre bort ifrån med en ton av nostalgi och kärlekslängtan. Solen hade inte riktigt gått upp ännu och havet från mitt rumsfönster visade sig i pastellfärger. Jag kom på mig själv att le stort innan jag stoppade lakanet om mig igen och somnade om ännu någon timme..

Under förmiddagen så ska jag titta mer på tillgänglighet och på staden men sedan så börjar arbetet här som jag kommit hit att göra. Den första träffen med en representant från en av funktionshindersföreningarna. I morgon fortsätter mötena under hela dagen. Det ska bli spännande och intressant och jag är förväntansfull. Det arbete som jag sett har gjorts har gjort mig imponerad. Så jag förstår att dessa personer har slitit hårt och har säkert mycket att berätta om framgångar och motgångar.

Stranden åt andra hållet

Första dagen i Colombo

Hela dagen idag har i stort sett gått åt till att lära känna staden och se mig omkring. Jag kan lugnt säga att det har blivit mycket intryck och funderingar.

Colombo är en stad med många fasetter. En kärna som på många sätt kan ses som paradisiskt med sol, hav, sand, palmer och en blandning av väldigt olika människor, kulturer och historier. Att det är så, syns överallt på det myller av variation som finns precis överallt. Men precis överallt syns också spåret av kriget. I människor, av människor som ett solkigt lager över hela staden.

Det paradis som syns i det förra inlägget är precis lika mycket Colombo som den bild på stranden som kommer i nästa inlägg. Samma strand bara olika vinklar. För bakom mig och min assistent så syns skräpet på stränderna, den hårda vägtrafiken och de överbefolkade tåg som tillhör kollektivtrafiken. Där få som är i trafiken verkar känna sig delaktiga i ett större sammanhang.

Colombo är som ett pussel som skakats om och alla bitar farit isär. Men nu har återuppbyggnaden påbörjats. Överallt byggs det. Det byggs upp, om, ut och det byggs nytt. Men det känns som att det nu görs med en tanke på  allas rätt till samhörighet och sammanhang.

Det byggs ledstråk för personer med synnedsättning, trottoarer fasas av, fler hissar byggs och fler och fler personer med funktionsnedsättning syns i media.

Det råder en framtidstro i Colombo som jag smittas av. Där Europa mycket verkar se olikheter mellan människor som ett problem som måste lösas så verkar Colombo tänka, vi bygger fasta ramar men innehållet ska vara varierat för så ser människan och hennes liv ut. Mer glädje och hopp.

Jag är svag för det myller av variation som finns här i staden. Allt är inte vackert även om mycket är det. Precis dom livet själv. Men måste en stad alltid vara det jämt? Jag tycker inte det.

Hav, sol och sand

Mina änglar

Det här är två av mina änglar som är med på resan. Mina personliga assistenter Magdalena och Fredrik. Ingenting är omöjligt för dem att lösa eller för besvärligt. Idag har de kört mig i vild trafik,  hål i marken, broar, trappor, backar som berg och backar som branta stup, överfyllda hissar och andra mer och mindre charmiga ställen. Det är 30  och lite till i skuggan. Inte ett pip har de klagat trots att de knappt sovit alls senaste dygnet pga flighterna. Utan dem är en sådan här resa inte möjlig. Med assistans kan jag jobba som alla andra och med rätt assistenter kan jag leva fritt. Det är ovärderligt.

Rumsutsikt

Den stora fåtöljen

I loungen... Mer en säng för korta personer som jag. Haha

När vi väl

Kom ombord på planet så flöt allt på bra första sträckan till dubai. Vi flyger med Emirates och personalen var mycket serviceinriktade. Med lite film, lite mat en massa prat och fortsatta intressanta diskussioner så gick tiden fort 

När det var dags för avstigning så började äventyret på allvar. Först blev jag hämtad med en pirrarullstol. Inga konstigheter med det så brukar det vara. Men när jag kom ur planet så förväntade jag mig min egen stol. Det kunde jag ju få tro. Istället blev jag överflyttad till en klassisk så kallad hängmatterullstol. Tre storlekar för stor åt alla håll. Utan fungerade bromsar och rören gjorda i äkta stål. Det var busstransfer en rejält lång sträcka och utan bra bromsar eller möjlighet att nå hjulen själv så blev det ganska spännande. Som tur har mina assistenter koll att jag inte rasade in i någon vägg eller ur stolen.

När bussen väl var framme och det var dags att hoppa av så kom nästa överraskning. En ny stol av pirratyp. Som jag blev körd i. Det är den mest osköna stol jag suttit i tror jag eftersom den var gjord för att passa en medellång man. För en person på 140 cm som jag så innebar det att det var omöjligt att nå ryggstödet med rumpan. Lite som en ostadig baden baden. Men personalen har varit trevlig och serviceinriktad.

Jag blev körd till en loungen där jag blev satt i en stor fåtölj. Där sitter jag nu och väntar på fortsättningen. Spännande värre. Jag hoppas innerligt att min egen stol möter mig i Colombo....

Väntan

Planet har tekniska problem och lagas just nu av ett tekniskt team. Hittills så är flighten uppskjuten i en timma. Så vi sitter här i loungen och lär känna varandra bättre. Pratar om förr och nu var gäller intressepolitiskt arbete, skillnaden mellan olika förbund, om framtiden och olika visioner.

Loungen är full av människor från världens alla hörn, bakgrunder och åldrar. Som en tårtbit från moder jord. Alla på väg någonstans, bort eller hem eller i allafall på väg. De flesta kastar ett öga eller två oregelbundet ut på flygplatsen för att se hur jobbet att laga planet fortgår.

Äntligen ropas nu ut att vi kan gå ombord.

Planet...

Nu är det nära...

Det närmar sig... Nu är packningen snart klar. Om 12 timmar är det dags...

Välkommen!

Jag som skriver på denna miniblogg heter Åsa Puide och jag är vice förbundsordförande på DHR.
Jag har startat den här bloggen av flera anledningar. Dels för att du som följer den ska få veta lite mer om det internationella utvecklingssamarbetet som DHR driver i Sri Lanka tillsammans med olika lokala organisationer genom Myright med syftet att främja mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

En annan anledning är att det är första gången som jag är i Sri Lanka och jag tycker att det kan vara intressant att dokumentera lite det som jag ser och upplever under min resa dit. Jag reser den 1:a mars 2016 och kommer hem igen den 11.e mars 2016. För jag är helt säker på att jag har väldigt mycket att se och lära av de personer som jag kommer att möta där.

Den sista anledningen är att jag tror att det kan vara lite roligt för er som känner mig sedan tidigare att se vad jag håller på med på min fritid.

Kanske kan det också leda till att du kan tänka dig att stödja vårt arbete i förbundet genom att bli medlem i DHR. Ett nytt medlemskap första året kostar 150 kronor. Då stödjer du inte enbart vårt internationella utvecklingsarbete utan du hjälper även personer nära där du bor att kunna göra sina röster starkare för att kunna öka kunskapen kring tillgänglighet i samhället. För vem tillgänglighet är bra (kort sagt för alla) och vad samhället vinner på att bli mer inkluderande. Du får även en prenumeration på tidningen Funktionshinderpolitik som hjälper dig att hålla koll på det senaste vad gäller samhällsdebatten kring frågor som rör personer med funktionshinder. Väldigt väl investerade 150 kr om du frågar mig!

Då kör vi va?