Strax dags för avfärd

Idag är det dags att säga adjö. Vi åt en avskedsmiddag igår kväll med några av dem vi umgåtts med mest under veckan och sammanfattade allt bra (det mesta) och det som behöver mer arbete (färre saker än det är lätt att tro).

Jag själv tar med mig mycket. Inte minst respekten för varandra i vardagen. Hur långt det går att komma med enbart vänlighet, ett leende, envishet och förmågan att fokusera på vad som verkligen är viktigt.

Idag så unnar vi oss att vara turister i några timmar. Kikar i lite affärer. Dricker te på Dilmah på The dutch hospital. Innan det är dags för den långa flygresan hem. Sverige känns just nu lite avlägset. Det kommer nog att bli en reality check big time när jag kommer hem. Till snö och snålblåst. (noooo!) Jobb och politiska uppdrag (hej budgetprocessen). 😁

Tack alla ni som följt denna miniblogg som nu är så gott som slut. Det har glatt mig mycket att just du har velat följa vår resa.

Näst sista dagen

På Sri Lanka. Idag knyter vi ihop trådarna med våra samarbetspartners här. Gårdagen var den mest utmattande hittills. Inte bara för mig utan även för mina tappra assistenter. Vi steg upp i gryningen igår, åkte sedan till Ampala (se tidigare inlägg) vidare in i bergen, rätt över Sri Lanka på bredden, till Kandy och därefter till Colombo. Vi var framme strax efter midnatt med korta pauser under dagen. Det var varmt, det var oändliga bilköer, slingriga bergsvägar i många mil, våra magar har gett oss tydliga signaler om att maten här kräver sina uppoffringar (även om maten är jättegod). Är det här en klagan? Nej verkligen inte. Men en förklaring till att energinivån idag inte är som för en vecka sedan.

Vi ska snart möta upp samarbetspartners här i stan. Gå igenom lite administration av olika de slag. Säga tack och hejdå.

I morgon är det dags för den långa resan hem. Det är med en stor nypa vemod. En del av mitt hjärta kommer nog att få bo kvar här på stranden i Colombo. Nedgrävd i sanden. Vaggad av havsvågorna. Vaktade av vildhundarna som springer fritt medans trafiken från  tågen och tusentals bilar och tuk tuks sjunger mitt hjärta sånger om resor hit och om historier från förr. Kanske får jag en dag turen att återvända till denna komplicerade ö. En dag..

We are being watched

Nu är

FN konventionen för personer med funktionsnedsättning överlämnad till socialministern. Ministern accepterade den och önskade sig dessutom fler kopior.

Fantastiskt bra jobbat av kollegorna här i funktionshindersrörelsen på Sri Lanka.

När vi tog i så att byxorna sprack

Av förklarliga skäl så är det stort pådrag när en president talar. Vakter överallt. Flera säkerhetskontroller. Men humöret var på topp trots att vi påbörjade vår resa tidigt. Vi hann in på området innan presidenten påbörjade sitt tal.

Hans tal var generellt men bra och handlade mycket om bättre sjukvård och kvinnofrid i hemmen.

Tyvärr så fick inte vi chansen att lämna över FN konventionen för personer med funktionsnedsättning till honom då han hade kortat ned sitt deltagande kraftigt. Därför bestämdes det att vi skulle lämna över dokumentet till socialministern istället men betydligt senare än vad som först var planerat. Därför fick vi blixtsnabbt planera om. Halva gruppen bestående av medlemmar från delegationen från Sri Lanka stannar kvar för att överlämna konventionen till socialministern och vi som har ett tight schema åker vidare mot nästa möte. Så tyvärr fick jag inte vara med om det.

Om byxorna då? Jo när min assistent Fredrik skulle lyfta mig ur bussen så hade han finbyxor på. Det är ju dresscode så klart när vi träffar en president. Finbyxor är inte gjorda för att bära medelålders kvinnor i. Så de sprack i hela grenen. Som tur är så är Fredrik en lugn person så han suckade och vi skrattade och han bytte om igen. Snabbt som en vessla.

May i present to you the president of Sri Lanka

På plats för att möta Sri Lankas president